Musik för friheten (juni 2004)

En ung man – låt oss kalla honom Sasja – var för 15 år sen 20 år gammal. I hans land var västerländsk musik inte direkt förbjuden men ”olämplig". Det såldes inte västerländsk rock som t.ex. Deep Purple, King Crimson eller fördenskull Elvis i någon större utsträckning. Naturligtvis hade Sasja hört Deep Purple och andra stora västerländska band och blivit så att säga fast. Han lyssnade och uppskattade ryska band som t.ex. Korrozija metalla, Alisa och Brigada S men ville även ha de västerländska hemma. Sasja var inte ensam om detta. Det fanns mängder av musikintresserade unga män (för oftast var det pojkar och män som sysslade med denna subversiva verksamhet) som ville ha tag på musik som inte var sanktionerad av Staten. I en Park i landets huvudstad träffades dessa musikintresserade för att köpa och byta inspelningar av t.ex. Deep Purple på bl.a. rullband. Det brukade gå till så att den intresserade gick fram till en person och frågade ”Jag har Deep Purple, vad har du?” När man hittat den som hade det man var intresserad av så bytte man, eller eventuellt bara köpte det man var intresserad av. Piratkopiering, ja naturligtvis, men hur skulle man annars få tag på musiken man ville ha? Tack vare detta system fick de stora västerländska banden en ENORM publik i det forna Sovjet - som alltså är det land jag talar om. Jag skulle tro att ett av de stora banden inte sålt särskilt många skivor enligt officiell statistik, men när detta band kom till Ryssland såldes biletterna slut på nolltid och man hade till slut en hundratusenhövdad publik på ett fält utanför Moskva. Jag skulle tro att skivbolagsdirektörerna inte var särskilt glada när man tänkte på hur många miljoner man kunnat tjäna på att sälja skivorna ”lagligt”.

Här kan vi stoppa en liten stund. Lagligt enligt västerländska mått innebär ca 180 kronor för en CD. 100 kronor är 400 rubler ungefär. En vanlig arbetarlön ligger på ca 3000 rubler i månaden. Gör matematiken och ni ser att det är helt orimligt att lägga såna pengar på att köpa en massa skivor. En piratskiva kostar ca 70 – 100 rubler. Man betalar INTE för musiken utan bara för hårdvaran så att säga. Även detta är ett arv från det gamla Sovjet. En artist fick lön och kunde inte kräva nånting för sitt skapande utöver detta.

Tillbaka till Sasja och musiken. Sasja lyssnade på musiken och fick till slut en ansenlig samling rullband med alla de stora banden. Det kanske tycks konstigt men hos Sasja hörde jag talas om King Crimson för första gången och fick även lyssna på det på hans rullbandare. Progressiv rock från England i en förort i Moskva på rullband med en förvånansvärt bra ljudkvalitet. Jag förstod att Sasja och hans vänner längtade bort från detta system. Man ville kunna lyssna på vad som helst utan att någon kunde säga nåt om det. Man ville helt enkelt vara fri. För dessa unga män var musiken ett sätt göra revolution.

Idag är situationen en helt annan. Från att ha varit ett samhälle som hävdade att man uppnått kommunism har man gått till en kapitalism som det inte finns motsvarighet till någon annanstans i världen – tror jag. ALLT kan köpas i Ryssland och ALLT finns i Moskva. Jag menar detta bokstavligen. När jag går på den stora hemelektronikmarknaden där även cd-skivor, dvd-filmer, spel och program finns att köpa förvånas jag ofta av den stora kunskap som försäljarna besitter. Man kan få tag på det mesta bara man är beredd att fråga sig fram lite. Man är verkligen insatt i sina skivor. Knalla iväg till Mega i Sverige och försök få tag på en ovanlig skiva (t.ex. Right to rumble med Unkool Hillbillies!) så får ni antagligen se ett ganska oförstående ansikte. Men här på marknaden skickas man till nästa bås ända till man kommer till den person som verkligen vet ALLT om rockabilly. Försäljarna är kunniga för att man varit med i Parken för 15 år sen och har ett genuint intresse för musik.

Musikerna här då? Jaa, man vill ha en publik. Köper folk ens skivor har man en publik som man kan spela för. För dom är detta det viktiga. Det kanske är det som borde vara det viktiga för skivbolagen också.

Det viktiga är ju faktiskt att musiken är bra och att folk lyssnar på den. Framtiden är ljus!