Den som gapar efter mycket - om musikbranschens kris (november 2003)

Det är kris i musikbranschen. Konsumenterna köper inte lika många skivor som branschen önskar. Branschfolk, d.v.s. representanter för större skivbolag, kända artister (på samma större skivbolag), upphovsmän inom popmusiken (återigen samma större skivbolag), grossister (för samma större skivbolag) och vissa återförsäljare  är upprörda. Felet, menar man, är att folk i allt större omfattning laddar ner musik från nätet och bränner egna skivor. I egenskap musiker, upphovsman, och CD-producent borde jag vara benägen att hålla med. Det är jag. Jag håller med om att skivbranschen är i kris. Det är den. Men jag tycker att det är en sund kris. Ur den här krisen kommer förhoppningsvis ett antal stora skivbolag att gå omkull (och med lite tur drar de med sig sina helägda radiostationer). Andra stora skivbolag kanske krymper och blir mindre. Samtidigt kommer ett antal entusiastbolag att stabilisera sig och dessutom få sällskap av många, många nya entusiaster. Branschen må vara i kris, men för musikutbudet som sådant kan vi förvänta oss en revolution! Det blir förmodligen ett större inslag av t.ex. rock-a-billy, 50-tals rock'n'roll, hillbilly, boogie-woogie, blues och annan idag marginaliserad musik. 

Med CD:n och CD-spelaren tillfördes musiklyssnandet nya dimensioner. Ljud som lagrats digitalt låter ju bättre (eller snarare rättare, d.v.s. mindre avvikande från originalinspelningen) än analoga källor som grammofonskivor och kassettband. Men överdrivet stor är skillnaden inte för det mänskliga örat. När man spelar en vinylskiva finns visserligen alltid ett visst bakgrundsbrus. Ju bättre musikanläggningen är, desto mindre märks bruset - ibland inte alls. Och på en bra stereoanläggning låter en grammofonskiva betydligt bättre (mindre brus) än en CD på en genomsnittlig stereoanläggning!

För skivköparna, eller lyssnarna, innebar således övergången från analogt till digitalt lagrat ljud att man, åtminstone teoretiskt sett,  fick bättre, renare och rättvisare ljud. Skivbranschen menade sig därmed under tidigt 90-tal ha gjort världen en tjänst. Äntligen fick lyssnarna uppleva musiken som den egentligen skulle låta! 

Men det är ingen hemlighet att det var musikbranschen som tjänade på övergången till CD. Redan från början sattes priset på CD-skivorna högt. Under en övergångstid (gissningsvis t.o.m. slutet av 80-talet) var det också dyrare att producera CD än vinyl. Dock minskade produktionskostnaderna för CD:n drastiskt. Det blev snart billigare att producera CD än vinyl. Detta borde naturligtvis ha resulterat i sänkta priser på CD-skivor. Så blev inte fallet. Priserna höjdes.

Således innebar större delen av 90-talet goda år för musikbranschen. Man sålde fler skivor än tidigare och varje såld CD (lågprisskivor oräknade) genererade mer pengar än en vad en såld LP gjorde ett par år innan. Återförsäljare och grossister ökade sina marginaler, men de stora pengarna håvades in av dem som arbetade med störst volymer: de stora skivbolagen.

Under de senaste åren har utvecklingen hunnit ikapp skivbranschen. Under flera år sålde man stora volymer av CD till överpriser. Nu ondgör sig branschen för att lyssnare inte vill betala för musiken. Det ligger någon form av rättvisa över detta. Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Musikbranschen har i drygt tio års tid sålt CD till ockerpriser utan något som helst uppriktigt försök att ge kunderna något mervärde. Om branschen nu förlorar pengar beror det delvis på hackare, fildelningsprogram, cd-brännare och mp3-spelare. Men felet, skulden, ligger inte hos konsumenterna. Felet är branschens eget och ansvaret ligger hos de stora skivbolagen. 

Att branschen nu efter tio års ohemula nettovinster får ta konsekvenserna av att bara ha sett till mammon borde inte vara överraskande. Och det är inte det minsta orättvist. Speciellt intressant är det att CD:n, som det brukar heta, konkurrerade ut LP-skivan p.g.a. av överlägset ljud (så var det inte - branschen kastade ut LP-skivan eftersom den tjänade betydligt mer pengar på att sälja CD). Hur kommer det då sig att lyssnare, som är vana med CD-ljud, väljer att lyssna på mp3-låtar där ljudkvaliteten är sämre än på en LP?

För de stora skivbolagen, som satsar på stora volymer, och för specialister på populärmusik ser framtiden dyster ut. Deras hittillsvarande strategi har nämligen gått ut på att lägga stora pengar på marknadsföring av skivorna och de potentiella hitlåtarna, med flitigt spelande i både radio och TV. De som påverkats av reklamen köper sedan skivan. Ganska enkelt. Problemet idag är att de som får tag på låtar från skivan via Internet inte nödvändigtvis gör sig någon brådska att rusa till affären. Och några månader senare är skivan redan flyttad till undanskymd plats i skivaffärerna.

De mindre bolagen, och därigenom de smalare musikgenrerna (d.v.s. allting utom pop), går förmodligen en ljusare framtid tillmötes. För här handlar det inte bara om enstaka hitlåtar. Här handlar det  mer om en helhet. Gillar man vad man hör, så visst 17 blir man intresserad av att köpa skivor med bandet ifråga (kanhända undersöker man om det finns flera skivor av samma band eller samma skivbolag!) När någon lägger upp låtar, från en CD utgiven av ett entusiastbolag, på Internet i form av mp3-filer så påverkar det inte försäljningen av skivan negativt. Tvärtom. Fler får vetskap om CD:n. Fler får möjlighet att provlyssna och fler köper skivan. Det är faktiskt så enkelt.  

Det var några ord om skivbranschens kris. Det är en sund kris. 

Har du några synpunkter eller kommentarer? Maila gärna till anders@unkool.se

Läs också Musik för friheten (juni 2004), Musik från Iberiska halvön (sep 2004), Anders CD-tips (augusti 2005)